vendela tre gånger.

Familjen Melkers (ja, vi får väl kalla dem så) har brett ut sig precis framför oss på den låååååååååånga stranden. Perfekt, tänker jag. En alldeles egen live-show av "Supernanny", fast utan supernannyn.

Melker vinglar runt med sandspaden.
"Nej nej nej Melker, gå inte i sanden!"
Och vad gör hon då på en strand?
Melker släpper spaden och springer mot Fru Miserable i full fart samtidigt som Fru Miserable håller upp armarna för att skydda sig.
"SAAND! NEJ MELKER!" skriker den stackars mamman med den ej diagnostiserade (stavning, någon?) sandfobin. Men Melker gör ett master jump och landar i Fru Miserables knä, skriker ett litet lyckoskrik gör han också.
"Melker! Jag får tinitus, tyst med dig"
Miserable reser sig upp och börjar skaka filtarna från varje sandkorn som någonsin existerat på dem.

"Tingidus mamma, vi patade på dajis om tingidus"
"Sluta prata nu Melker!"
"Ja vijj bada" säger Melker tjurigt. Melker släpps iväg till strandkanten och plaskar runt i vattnet, men sen tröttnar han och reser sig vingligt upp.
"Nej, kom inte hit Melker! Du får stå där borta och torka först, ingen sand i närheten av mig"

Och sen bröt Fru Miserable ihop.
Varför vet jag inte, men hon lämnade den stackars förvirrade pappan med Melker och gick hem.
Och stackars Melker, ja han fick väl antagligen stå och soltorka tills solen gått ner. Typ.