Nicke jättenyfiken,

Jag såg på barnprogram med Saga idag.

"Nicke nyfiken tvättar bort en fläck" hette avsnittet.

Ska inte Nicke Nyfiken få en att bli.. nyfiken?

För ärligt talat så skiter jag i om Nicke Nyfiken tvättar bort en fläck. Vad fan kan han inte överleva i djungeln, flyta fram på vilda floder och brottas med krokodiler för?
Nej, annat var det på min tid.

Min syster är en väldigt arg syster,



Och rätt tandlös.

Och så kom jag-kan-skrämma-bort-vendela-från-tv:n-burken till,

Jag kom att tänka på en rolig grej som min lillasyster hade för sig härom veckan. Saga hade hittat ett gammalt ormskinn som hon så fint stoppade ner i en burk, hon kallade burken för hick-burken.
Idén var att du när du led av hicka skulle öppna burken, bli rädd för "ormen" och då bli av med hickan.
Väldigt smart faktiskt.

Fast så var det så att den här dagen så hade jag hicka. Och Saga tänker att nu måste den här uppfinningen testas, så hon trycker upp burken i ansiktet på mig.
Ett vidrigt högt tjejskrik hörs från mig och jag springer in mot träden och skogen.

Mamma kommer fram till Saga och frågar om hickan försvann.
"Nej, men Vendela försvann"

Min fina syster,

Vi var på H&M i Norrtälje idag, jag tror att hela familjen höll på att dö av tristess här ute på landsbygden och tog första bästa chans till storstads-käsla. Eller ja, stort är väl inte bästa beskrivningen på denna.. by?
Hursomhelst, Saga hittade en klänning som min öh, plastpappa (?) Johan bestämde sig för att köpa åt henne.
"Ska du inte säga tack?" säger Johan när han betalat.
"Varför då?"
"Jamen, jag har ju precis köpt en klänning till dig"
"Nehe, den har mamma köpt. Du bara betalar."

Och för er som undrar, hon är sex år.
Godnatt!


Strandad,

Idag skulle familjen släpa med mig, en obstinat tonåring, runtom på landsbygden. Å herregud.
Efter att jag bokstavligen vrålat i mammas öra i en halvimme om stranden, så åkte vi till slut till stranden. Jag kände mig lycklig när jag i bikini klev ur bilen. Här skulle det spanas pojkar!
Men stranden var tom. Helt jävla jättetom.

Resten av familjen förstod ingenting, så de slog sig ner och Saga hämtade blålera och sjögräs för att göra vattenrestaurang på min mage där jag så oskyldigt låg och solade.

Men jag får väl helt enkelt bara acceptera mitt kommande öde; en rutten gammal nunna med dålig andedräkt och en liten katt som heter Alfred. Dessutom kommer jag inte att ha några besökare på klostret.

MVH Vendela-Maria,



Lotta på Bråkmakargatan,

Saga har lärt sig att använda hot nuförtiden, så med min iPod i ena handen och ett tuggat tuggummi i den andra, bad hon mig att titta på Lotta.
Vi sätter på Lotta, och min fruktansvärda humor bevisas än en gång.

"VI MÅSTE TA MED BAMSEN" säger Lotta.
"Men Bamsen är bara en ful gris"
"Nähä, han är en björn"
"Haha, en vanlig björn eller en isbjörn?"
"Han är en GRISBJÖRN, så det så"

Och än en gång låg jag dubbelvikt på golvet.

Syskonkärlek,

De hade frågat Saga på dagis om vem som var hennes bästa vän.

"Min storasyster Vendela" sa hon då.
"Och varför det?"
"För att hon ger mig smink och ibland så sminkar hon mig"

Jag har ju alltid sagt det, vår syskonkärlek går djupt. Nästan hela vägen ner till Lancome-produkterna.
Hejdå!

Bland hallonfläckar och mjölmoln,

Nu ska här bakas!

Säger mor alltså nu klockan halv sex på eftermiddagen, inte jag. Jag hatar att baka. För såhär blir det när jag bakar:

1. Jag plockar glatt fram alla ingredienser och börjar hälla i mjölk när jag upptäcker att helvete, vi har ingen kakao.

2. Med ett nytt recept i handen och en kastrull onödig mjölk så ska jag smälta smöret.
Hah, piece of cake!
Tänker jag innan jag blir hemskt medveten om att under den korta tiden som jag tänkt den tanken i huvudet, så har smöret börjat koka. Det liksom ändrar färg. Fan.

3. Jag sänker värmen på smör-plattan och och hämtar mjölet, den stora bakklassikern! Ska man hälla det rakt ner i kastrullen? Jag gör det, slevar i lite mjöl och upptäcker att det finns för lite och OJ helvete, nu började allt fräsa. Nu brände mjölet fast i bottnen.

4. "Men havregrynen då mamma?" ropar jag panikslaget bakom axeln. "Vi har inga havregryn" säger hon då.
Hoppas att smuldeg blir gott utan havregryn, tänker jag och ber en snabb bön till gud om att jag inte kommer förgifta min familj.

5. "Mamma, har vi socker?"

6. Jag rör rör rör i den gryniga mjöl/bregott-smeten och undrar hur detta ska bli en smulpajsdeg, för nu ska den ju vara klar tydligen.

7. Saga kommer inrusandes med en mugg blåbär som hon häller i en pajform. Hon har till och med plockat små blåbärslöv och björklöv, för det tyckte hon såg fint ut. Toppen.

8. Nu häller jag smeten över hela lövskiten, stoppar in den i ugnen och hoppas på det bästa.

9. "Vendela, har du koll på tiden?"

10. En märklig lukt sprider sig i köket när den äckliga "kakan" står på köksbänken och svalnar. Smöret har liksom fräst bort, och kvar över blåbären ligger en tunn hinna av mjöl som ser väldigt speciell ut.

11. Klart!

Nej, bakning är inte min starka sida. Jag kör på Pågens färdiga kanelgifflar istället.
Mums.

"Bäbä vita lamm" in my ass,

Jaha. Och så är man barnvakt igen.
När jag skulle natta det förbannade barnet så frågar jag om jag ska sjunga något, ja säger hon.
"Vadå för nån sång?"
Hon rynkar på pannan. "Nej, du sjunger fult. Vi läser saga bara."
Jävla unge.

Flyttkartonger och teveapparater,

Julafton, suck. Nu är vi äntligen så långt ifrån den kalla, regniga och överdrivna högtiden som möjligt. Hur som helst så kom jag att tänka på mina julaftonar eftersom de oftast blir väldigt intressanta.

Min lillasyster är väldigt förtjust i det materiella.
Hennes paket från mig var jättestort, lika stort som en flyttkartong. När Saga med lysande ögon och tankar om en ny teve slet upp paketet så upptäckte hon att det var precis det det var.
En flyttkartong.
Hehe, jag vek mig dubbel av skratt och låg och flämtade genom hela Kalle Anka den julen.

Hallå Shakespeare,

Vid middagsbordet så frågar min lillasyster en väldigt intressant sak.
"Vendelaaa varför äter du tomater idag, du har aldrig gjort det!"
Eftersom jag för tillfället lyssnar på en vacker pianolåt så svarar jag i en poetisk anda. "Det är för att du idag inte är densamma som du var igår"
Min lillasyster tittar konstigt på mig. Och petar sig i näsan.
Intressenivån för mina klokord är läskigt nära farozonen.

Saga är i farten igen,

Jag och min lillasyster sitter i baksätet. Allt är tyst och lugnt, jag lyssnar på musik och tittar ut genom Sagas fönster. Plötsligt tittar Saga upp på mig.
"Du får inte titta ut genom mitt fönster"
"Ursäkta?"
"MAAAAAMMAAAAA, VENDELA TITTAR UT GENOM MITT FÖNSTEER!"
Mamma vänder sig om och säger surt till mig att "sluta titta ut genom hennes fönster då, guuud vad du retas. Så omoget!"
"Men herregud, kan vi bara sluta bry om de förbannade fönstrena och tänka på något viktigt istället. Kanske de fattiga barnen i Burma?"
Saga visade sin uppskattning till detta viktiga ämne genom att slänga en cheeseburgare på mig.
Småsyskon.
Ibland vill man bara att de ska trilla ut genom bildörren och bli attackerade av jättemyror.

Men om du inte kan dö då?

- Vad gör du om du går ut i skogen men inte hittar hem?
- Sätter mig ner på en sten och.. äter en macka.
- Men om det inte finns en sten och en macka då?
- Klättrar väl upp i ett träd och ser var jag är..
- Men om du inte kan klättra då?
- Då går jag väl runt lite
- Om du är förlamad då?
- Sitter ner och ringer nån
- Men om du inte har en mobil?
- Kan ju sitta ner och ropa på hjälp..
- Hm.. men om du inte kan prata då?
- Ja, men då lägger jag mig väl ner och dör!
- MAMMA, Vendela säger att hon ska döö!


Ibland för jag så oerhört intressanta diskussioner med min lillasyster. Det är nästan skrämmande.


Saftkalas,

Jag blev idag inbjuden till saftkalas på Sagas dagis och kände mig ytterst lyckligt lottad. Vem vill inte äta nersnorade kokosbollar tillsammans med ett gäng 6åringar?
Full utav total lycka vandrade jag upp till dagiset. Saga kom och visade upp mig för alla sina vänner, gav mig en rulltårtebit med grädde på och tryckte ner mig i en alldeles för liten barnstol.
Plötsligt så kom en liten unge och sträckte fram handen. Vad trevligt att han hälsar, tänker jag och ska precis räcka fram handen jag med när han smäller till mig i magen!
Vilket ohyfs! Alla ungar tyckte att det var jättecoolt så nåt barn hämtar en skumgummi-dinosaurie för att misshandla mig extra brutalt.
Som tur var så använde jag mina snabba reflexer för att undvika dinosauriesvinget och sprang för glatta livet. Så, nu sitter jag här alldeles blåslagen, med en outhärdlig fobi för saftkalas.

Nu tillbaka till läxorna// Vendela

RSS 2.0