Mot tomheten och vidare,
Det är jobbigt att ta saker för givet.
Idag när jag låg här hemma i ensamhet på bryggan och solade och bara njöt av att allt var så jävla perfekt så skulle jag ha vetat bättre, det var liksom för bra.
Sen så ringde telefonen. Om jag bara vetat vem personen var och vad den skulle säga så skulle jag antagligen bränt upp batteriet, sålt mobilen och skickat iväg simkortet till Sydkorea. Men så visste jag faktiskt inte vem det var och vad den skulle säga, så jag svarade.
"Aa, det är Vendela"
"Hej älskling, det är mamma. Om två timmar så hämtar Jocke upp dig, han ska köra dig till Grisslehamn. Puss puss!"
Åh herregud, Landet-Ingenstans. Jag som hoppades på en kompromiss den här gången.
Kommentarer
Trackback
