Dagens lilla tänkvärda,

Idag när jag satt och väntade på bussen så kom det en riktigt gammal, halvrutten gubbskrutt och satte sig bredvid mig trots att det fanns plats runt omkring.
Sen började han prata med mig om sitt liv, hans stora kärlek och äventyr.

Och jag reagerar genom att le lite falskt och titta bort, ner i marken. Kura ihop mig åt mitt håll.

Vi gick båda på bussen och han satte sig ner och frågade mig om han skulle göra plats för mig bredvid honom.
"Nej" säger jag nervöst, "Jag kan sätta mig här" och så går jag halva jävla bussen bort för att tränga in mig i ett hörn där ingen sitter.

Varför är det som en inbyggd liten alarmclock som piper när en "främling" sätter sig bredvid en på bussen, och särskilt när denne börjar snacka om något med en?

Nu har jag fan gått över gränsen för svenskhet!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0