vendela tre gånger.

Jag har bytt bloggadress för att jag hatar blogg.se:s logga.
Den är ful.

Den tvingade mig till byte.

vendelavendela.devote.se

Så heter jag nu, surfa in där istället. Och sätt maten i halsen, för jag har tagit bort ett vendela i namnet.
Det ni!

Tack läsare för den här tiden, jag gillar er.

Jag har tänkt och.. att vara rolig är ju egentligen att förlöjliga någonting. En rolig person är rolig när han, förvisso i olika grader, förlöjligar någon/något.

Tänk på något som du tycker är kul.
Visst förlöjligas något?

Jag vet, jag har alltid rätt.

Ibland kan jag verkligen förundra mig över människors totala jävla inkompetens till att tänka lite.
Det är ju varje år när man går ut skolan, en bal. Vi ska till blå hallen för att dansa valshelvetet och "träna" inför den riktiga dansen.
På Gärdesskolan.
En skitig, ful skola som ser ut som en hög ruiner från Gaza-remsan.
Vi ska dansa den riktiga valsen i Gärdesskolans tidsnötta aula med snus i taket, hål i stolarna och med ytan av ett stort vardagsrum.

Kan någon, snälla, förklara för mig varför vi inte dansar den riktiga dansen i den jävla blå hallen?

eller 
                                                                                              

Jag såg på barnprogram med Saga idag.

"Nicke nyfiken tvättar bort en fläck" hette avsnittet.

Ska inte Nicke Nyfiken få en att bli.. nyfiken?

För ärligt talat så skiter jag i om Nicke Nyfiken tvättar bort en fläck. Vad fan kan han inte överleva i djungeln, flyta fram på vilda floder och brottas med krokodiler för?
Nej, annat var det på min tid.

Jag överlevde flygresan.

Jag tänkte berätta att jag åker ner till Malmö i helgen, kommer antagligen inte att uppdatera förrän på söndag kväll. Jag kanske hinner blogga lite innan det är dags att flyga iväg.

Fantasilöst..jag behöver bloggpaus..så den här helgen kommer lämpligt.
Hörs på söndag!

Det är för tillfället inga bilder i min blogg.
Jag tappade den nya kameran i marken, lyckades träffa en ensam liten sten och så var det med det.
Stenjävlar, de har fan aldrig lyckats tillföra något gott till den här världen.


Puerto Rico, precis lurat till mig en väska för ingenting:-

Först packade jag och var i malmö i tre dagar, packade  och åkte till pappa i fem dagar. Packade för att vara hos mor i en dag. Ska packa nu för att vara i Malmö under tre dagar, sen packa och tillbaka till mamma i fyra dagar-

Och så vidare.

Jag visste inte med vilken kökskniv jag kunde göra mest skada på henne när mamma mitt i allt packande lade in en passande kommentar.
"Vendela, tycker inte du att det är dags att flytta?"

Jo, men det är nog dags nu.
Helt jävla uppenbart att det är.

Jag och Billie gick till solariet för en timme sen med Bahamas som mål.
Men det var stängt.

Herregud

Tragedi

Så då kan ni ju använda mig som reservficklampa än en gång, då.
//Snövit

Observerade att ingen använder handtorken på toaletterna i vår skola.
De låter som in i helvete och man undviker de kanske just pågrund av det, att de låter och då märks man för mycket. Om man observerar riktigt mycket så märks det att på ställen där någon använder handtorken före dig så är det frittfram, men om det är rätt tyst och inte så många där inne så blir pappersservetter alldeles perfekta.

Idag så var jag på min första balettlektion för terminen, en vuxenkurs så jag gick dit i tron om att få träffa ett gäng anorektiska, kedjerökande och kaffedrickande tonåringar.
Men så var inte fallet.

När jag klev in genom studiodörren så klev jag in i en stor jävla gubbmage som stack ut och puttade till folk. Jag såg mig omkring i studion och upptäckte ett vimmel av hängbröst och gubbmagar, grått hår, mungipe-slem och kutryggar. Ja, det fanns inte mycket att göra. Så jag stod med pensionärerna och vi böjde oss framåt och akta ryggarna och så till höger och akta ryggarna nu.

Efter några lektioner med de där tomtarna så kommer jag ha feta kontakterna inom rulltårta och blaskkaffemöte-eliten. Och jag har redan börjat dreggla lite på tangentbordet..

Idag skrev jag en novell.
Jag skulle gärna vilja att ni läste den och ge lite respons.



Jag visste egentligen aldrig hur det skulle bli.
Jag skulle ha kunnat uppmuntra mig själv, gjort mig redo, men när jag väl var där så stod jag utblottad, avskalad och under mina fötter låg endast resterna av en förut så stark självkänsla. Visste inte om den skulle brista eller hålla, visste inte om jag skulle falla ner genom det svarta mörka hålet nedanför och sitta där nere och ropa på hjälp.

Vattnet var oceanblått och fyllt av små alger, så fort jag rörde på mig så skvalpade det till och algerna fastnade på kanterna av det nyköpta, rosa duschdraperiet. För att undvika det låg jag helt stilla, rörde mig inte alls. Tankarna malde i huvudet.
Jag tänkte på vad som skulle hända mig imorgon, skulle det avgöra min framtid? Kommer folk att tycka om mig, eller måste jag ändra mig?
Tröttheten spred sig i hela kroppen, tidigare idag hade jag vandrat omkring och köpt kläder till första dagen och tittat på de i min ålder för att avgöra vad de gillade.
Jag hävde mig upp ur badkaret och de små algerna klibbade fast mot min kropp.
De såg mest likadana ut, de där tjejerna. Sönderblekt hår, smink i mängder och korta kjolar. Jag frågade mig själv om jag ville sänka mig till deras nivå och bli en i mängden, samtidigt som jag duschade av mig och ryckte tag i en handduk.
 Jag vill hellre stå utanför normerna och sticka ut än att inte synas i folkmassan med alla andra, sa jag till mig själv, vek ihop den nyköpta minikjolen och den urringade tröjan och slängde fram ett par jeans, ett vitt linne och en väst.
Oj Vendela, vilken revolt.

Väckarklockan ringde klockan 7 och tog mig tillbaka till verkligheten med klarblå himmel och 25 grader varmt, det var två timmar kvar tills jag skulle befinna mig på den nya skolan med min nya personlighet. Sminket hade noga valts ut tillsammans med hårfrisyr och rätt väska. Till och med frukosten var planerad.
Det fanns någon idé i bakhuvudet om att det skulle kännas säkrare om jag klädde mig i sånt som funderats på i tre veckor, kanske folk skulle gilla mig då?
Jag hade också skrivit en lista på saker som var förbjudna resp. det som måste göras, jag skulle följa den till punkt och pricka. Och om jag inte gjorde det så skulle jag bli en tönt, en sån som ingen vill sitta bredvid, alltså min största fasa. Att vara ensam.

Reglerna var:
borsta inte håret varje dag, det måste bli rufsigt
le, prata och skratta hela tiden
bli aldrig arg
ha alltid kajal runt ögonen
se inte rädd ut

Jag trodde på fullaste allvar att det här skulle hjälpa mig att överleva i Gärdesskolan, att måla kajal runt ögonen och att inte se rädd ut skulle hjälpa mig att bli det jag drömt om att bli; 100% perfekt.
1 år senare skulle jag förstå att ingen brydde sig om jag hade rufsigt hår. Men som sagt var, det var inte förrän om ett år.

Mackorna med avokado och parmaskinka glufsade jag i mig på rekordfart medan jag höll ett vakande öga på den alltför snabbt tickande mobilklockan. Fan! Hur kunde tiden ha gått så snabbt?
Det kanske har med det faktum att göra att du stod i 40 minuter och valde mellan ett rött eller ett rosa läppglans?
En halv mackbit kastades brutalt ned i soptunnan, sen plöjde jag igenom hela lägenheten för att hitta väskan som min lillasyster hade packat med gosedjur, och mina skor som hade gått iväg och gömt sig någonstans. Antagligen lika rädda som jag inför den här dagen.

”Oj, du är fortfarande här” utbrast mamma i förundran när hon i sista sekund väjde för mig i min framfart genom korridoren. ”Har inte du redan börjat?” påpekade hon igen med en riktigt irriterande röst.
Jag stannade upp och sneglade ofrivilligt ner på mobilen. Till min stora skräck så stod det 08:59. Och trots att jag skakade på mobilhelvetet och med sinnet försökte styra klockan en kvart tillbaks så stod det fortfarande med stora svarta siffror: 08:59.
Jag suckade och gav mobildisplayen en sista, uppgiven blick.
09:00. Allting gick så bra idag!
Panikartat slet jag tag i min lillasyster, sidtacklade henne bort från väskan full med Bosse Björn och Pluttis, hoppade i skorna som snällt hade gått tillbaka och ställt sig och rusade iväg.

Jag sprang som en Tarzan på anabola över gärdet i riktning mot skolan.
Jag visste inte hur den såg ut, bara att den låg precis här.. här skulle den ligga, var är den förbann-
plötsligt höjde sig en röd tegelvägg framför mig. Jag kisade uppåt väggen i det starka solskenet för att läsa på skylten som så fint hängde där.
”Gärdesskolan” stod det med en blå text. Åh nej, jag som hoppades på att det var en biograf. Eller ett häkte?
Långsamt började mina fötter att trippa lite försiktigt över kullerstenarna och när jag kommit över den folktomma, söta gården och in genom den inte alltför söta, rätt stora porten så möttes jag av två överraskningar. Dels en fruktansvärd ålderdomshems-färdigskalad-potatis-på-burk-lukt som slog emot mig i samma sekund som jag slängde upp porten, dels de två dörrarna som det fanns att välja mellan. En till höger och en till vänster, och vilken jävla dörr menade de att jag skulle ta?
Det här kommer jag ihåg som mina sista sekunder på ett gammalt kapitel, sedan började en helt annan verklighet. För det var ju nu det gällde, 100 % eller ingenting.


Jag kommer nog aldrig att glömma den sista klasskvällen i sexan innan sommaravslutningen. Våra lärare hade köpt godis till alla elever i min lilla skola. Jag bodde i förorten då, där alla visste allt om varandra och där ett ständigt spel om status, makt och pengar pågick. Främst bland de vuxna men också bland deras barn.
Saltsjöbaden hette det och heter än idag.
I Saltsjöbaden gick jag i skolan, i 6 år gick jag där utan att veta att jag kunde få så mycket bättre än det där.

Godiset låg i stora, röda skålar i klassrummet och någon hade tagit med sig en film som spelades upp på den minimala teven. Jag satt och tittade, brydde mig inte så mycket om vad som hände runtomkring. Mitt guldbruna hår hade fixats och låg i stora, glänsande lockar längs min rygg ända ner till rumpan. Det bara hängde där och anade ingenting.
Bakom mig hörde jag *fnissfniss* och så inget mer med det. Det fortsatte att fnissas genom resten av filmen, men jag försökte att inte bry mig. Man fnissade ofta åt mitt långa hår och de var antagligen bara avundsjuka.
När filmen var slut så ville jag sätta upp håret så att de skulle sluta fnissa. Jag drog händerna genom det för att samla ihop allt, men kände hur fingertopparna snuddade vid något kladdigt.
”Jennifer!” skrek jag, ”kan du se vad jag har i håret?”
Jennifer och Carro gick fram till mitt hår och examinerade det noga. Oj då, hörde jag dem viska och jag trodde inte de skulle göra så mycket..
”Men vad är det då?” undrade jag oroligt och vände mig om.
Jennifer tittade genast ner  i marken.
”Ja asså, killarna som vi satt med.. de tog lite godis- eller typ mycket godis- och liksom tuggade på det och- och typ kastade i ditt hår för de hade inget att göra sa de”.
”Och varför sa ni inte till dem att sluta?”
Carro skruvade lite på sig och Jennifer gick iväg och åt en godis. Carro följde snabbt efter.
”Hallå, varför sa ni inte till?!” ropade jag efter dem.
Jag hörde fnisset bakom mig igen och när jag snurrade runt för att se vilka det var så kastades det genast ett par kladdiga godisar mot mig. De fastnade i mitt hår och kladdade ner mina kläder.
Det gjorde så ont, överallt, när ingen sa emot. Det var som om jag lika gärna kunde ha varit en soptunna som alla fick kasta på, för soptunnan har inga känslor.
Soptunnor bryr vi oss inte om ett skit här i fina Saltsjöbaden.

Killarna fortsatte att kasta godisar och chips när jag rusade mot utgången. Jag smällde igen dörren bakom mig och lät de varma tårarna smyga fram och rinna nerför kinderna. Ingen sa till, ingen brydde sig. Jag tog ett djupt andetag och lät den varma sommarkvällen omsluta mig. En sak visste jag nu säkert, jag skulle härifrån och jag skulle inte komma tillbaka.
Och dit jag ska så ska alla respektera mig, avguda mig och aldrig såra mig. Dit jag ska är allting perfekt.

De första veckorna i den nya skolan var som att sväva på rosa moln, en slags drömtillvaro som omslöt mig och gjorde det omöjligt att se något annat. Jag fick vänner, respekt och jag fick ta plats.
Alla verkade stå för det de tyckte och ingen var utsatt, och om någon var det så förnekade jag det och intalade mig att det inte var möjligt på en sån här fantastisk skola.

Jag var med andra ord lycklig. För en gångs skull så var jag 100 % lycklig och så långt ifrån ingenting som jag någonsin drömt om.
Men som du kanske vet så är vi människor väldigt speciella, vi vill ha mer och mer även fast vi har så det räcker och blir över. Jag hade det jättebra men ville ha det ännu bättre, så jag krävde mer bekräftelse och uppmärksamhet och plats och tid av de runtomkring mig.
Mitt ego var nu så tungt att de rosa molnen sakta började dala nedåt och jag började tappa taget om min perfekta drömvärld, sanningar uppenbarade sig och lögnerna blev fler.

Till slut så stod jag där, inte ensam men på egna fötter. Det fanns ingen rosa drömvärld längre för den hade jag skrämt bort.
Jag stod där och visste inte vad jag skulle göra, jag ville ha mer, synas och höras mer, men fick bara mindre. Varför var mitt liv inte 100% perfekt?
Jag kände mig annorlunda och ville bara hoppa in i mängden för att dölja det som jag trodde att ingen ville ha.
Mig själv.

Det var längesen, tre år sen. Det känns som så långt bort, som om det aldrig hänt. Minnet från då börjar långsamt att suddas ut, men jag anstränger mig inte för att fortsätta komma ihåg.
Ser ingen anledning till att behöva minnas ett år som på något sätt inte tillhörde mig. Jag var inte jag då, jag var någon annan. Det var inte mitt liv. Nu har jag mitt liv.
Och saker i mitt liv är inte perfekta, men det kommer de heller aldrig bli. Jag eftersträvar inte heller det, ett perfekt och felfritt liv.
 Men jag kan säga en sak; 100% kan Arkimedes köra upp i röven.

Jag borde fan inneha något rekord.
Det oräkneligt många som kommit fram och pickat på mina glasögon och frågat om det är spegelglas.

Är det för att jag inte går alla extra mattekurser?
Inte har finnar?
Eller dålig andedräkt?
Eller fett hår i mittbena heller, förresten.

Är det för att jag inte klassar in på vad man kallar för en nörd, en sån som ska ha glasögon?



Haha, ser faktiskt ut som en liten nörd i skenet från dataskärmen..